Det närmar sig med stormsteg…

Published on August 12, 2010 in Bröllop. 1 Comment

Nu är det inte långt kvar till den stora dagen som vi planerat för så länge. Vårt bröllop, dagen då vi ska manifestera vår kärlek till varandra. Under en tid så har jag mest känt mig trött på hela grejen, det blir liksom så mycket av allt.

Men idag så har känslan och pirret i magen smugit sig på, snart ska vi få stå där inför alla och lova varandra evig trohet. Stort och vackert! Dagarna går med en massa fixande, det är många små detaljer som ska fogas samman till en förhoppningsvis underbar dag. Just nu så ser inte vädret så där jättestadigt ut, men vi får hålla tummarna för att det går vägen.

Jag har en faslig massa kort som jag vill visa er, men jag har inte ids att redigera dem ännu. Jag var hemma i Tidaholm för en vecka sedan och tog en massa kort på såväl landskap, hundar som leker och annat skoj. Jag och mamma var ute och letade lite svamp i skogen som jag sedan fick med mig hem, mums! :)

Hela gänget (Isa, Mitzi och Mumma)

Vackraste!

Efter besöket hos mamma så for jag vidare till min gamla vän Ann-Mari för att prata lite gamla minnen från hästtiden. Det blev en hel del tjötande om hästar, folk och upplevelser. Tyvärr är Ann-Maris gamla trotjänare Tjabo borta och Viper som jag red under en kortare period var såld sedan 2 månader tillbaka.

Egentligen skulle jag vilja skriva mer och visa mer kort, men nu är klockan så mkt så jag ska faktiskt gå och lägga mig. Det får blir fler kort en annan dag.

Jag är besviken på mig själv

Published on August 2, 2010 in Agility. 2 Comments

Jag har alltid sett upp till dem som  kommer långt inom olika sporter och grenar. Som är så där fullkomligt hängivna och målmedvetna och som  hänger i trots att det är jobbigt och tungt. En person jag verkligen är imponerad av är Anna Käll, hon är så otroligt hängiven agilityn och satsar alltid fullt ut. Hon gör allting fullt ut och har en tanke bakom varje steg i sin träning.

I början av min hundtränarkarriär så var jag också så där hundra procentigt hängiven. Jag la i stort sett all min tid på hundträning och njöt verkligen av det. Jag “nördade” ned mig i det och lärde mig otroligt mycket om hindersäkerhet, grundträning, handling, framförbyte och bakombyte. Jag bara sög i mig allt som gick att komma över i informationsväg. Runt mig hade jag många och engagerade tränare och klubbkompisar som hjälpte mig och min hund att utvecklas och vi åkte gemensamt runt på tävlingar i hela landet. Jag vet att jag kände då att “så här vill jag alltid ha det”…

Men under några år så var det andra saker som kom emellan; det blev några byten av jobb, en längre utlandsvistelse, ny stad, nytt boende och ny klubb. Jag kände stor entusiasm inför att få börja om i en ny klubb och lära mig ännu mer om agility. I min nya klubb så var inte saker och  ting riktigt på samma sätt som det jag kom ifrån, det var en större klubb som inte hade samma tajta sammanhållning som jag upplevt i min gamla klubb. Jag var inte heller längre beredd att lägga samma jobb för klubben som jag gjort i Tidaholm, jag blev bränd på föreningsjobb under TBK-tiden. Under en period i Tidaholm så var jag på klubben i snitt 4-5 dagar i veckan och till slut så orkade jag inte längre. Jag tog en time out och var inte på klubben på en hel sommar.

Många faktorer under åren var det som gjorde att jag tappade sugen och till slut tog den time-out som jag skrev om i våras. Ingenstans menar jag att kritisera någon i den klubb jag bytt ifrån, allting har en mening. Det goda som kommit ut av klubbbytet och pausen från agilityn är att jag insett vad jag är ute efter, vad jag egentligen vill med min träning och tävling.

Just nu längtar jag något fasligt efter agility. Jag och Mumma körde två varv på en rundbana som stod uppställd på Vift häromsistens och fan vad det var skoj!! Lätt och fartigt kändes det! Det var en härlig känsla som jag inte känt på länge och jag hoppas på att jag ska kunna behålla den.

Vilken insikt är det du fått då? tänker du otåligt. Jo, jag har insett att jag är mer en lagspelare än en utspräglad tävlingsmänniska som kan gå över lik för att vinna. Jag kommer aldrig bli så där envis och enträget ihärdig som jag själv ser upp till. Jag blev besviken på mig själv när jag insåg det. Att jag aldrig kommer bli den där som alla ser upp till, som alltid satsar sitt yttersta för att ta sig och hunden så långt det går. På något sätt har jag genom alla år byggt upp en illusion om att jag är den personen och nu när jag ser sanningen i vitögat så blir jag förstås besviken. Sanningen var en lögn.

Men herregud människa, tänker du nu. Ja, jag vet. Men det är så det är. Dock så vet jag vad jag är ute efter med min hundträning, det är den berömda sociala gemenskapen. På en promenad häromdagen så funderade jag på vad jag gillar mest med lydnadsträningen på Vift på måndagarna. Till slut kom jag fram till att det är nog den gemensamma promenaden efteråt då alla hundar springer lösa och busar med varandra som är den allra bästa. Då mår jag som bäst!

En smärtsam insikt som ändå är väldigt skön. Nu när jag vet om det så kan jag jobba för att uppfylla det jag egentligen vill, att vara social. Det är inte fy skam det!

EFIT (Ett Foto I Timmen)

Published on August 2, 2010 in EFIT. 0 Comments

Kikar ut på baksidan och väntar på att jag ska åka på soldusch

 

Den inom 3 veckor blivande mannen sitter vid datorn när jag kommer hem

 

Vi sätter oss i röda faran och ska åka till Vänga Kvarncafé

 

Kvarncafét var stängt så vi beslutar oss för att åka till Alingsås istället. Just nu passerar vi Hedared

 

Vi har köpt sushi och sitter i en park i centrala Alingsås och käkar den.

 

På väg tillbaka till Borås, det råkade visst bli Hedared denna gången också 

 

Har ordentligt huvudvärk och går och lägger mig och sover i 2 timmar

 

“När ska jag få min mat? Klockan är ju 19!“

 

Klipper gräset eftersom vår baksida ser ut som en havreåker

 

 

Omvända roller i vårt hushåll, jag klipper gräset och M2B sköter maten. Gilla!

 

 

Sen kvällsmat eftersom vi har semester, mmm vad gott!

Regnet helar själen

Published on July 30, 2010 in Bröllop and Funderingar. 1 Comment

Vi sitter i soffan, Mumma ligger på soffryggen (!) och jag sitter i soffan med fötterna på bordet. Det doftar gott från köket, blivande maken lagar svamppaj och jag tittar ut genom fönstret. Regnet piskar mot vårt vackra träbord och de stora körsbärsträden gungar i vinden. Det är frisk och fuktigt i luften och det är första kvällen på vår fyra veckor långa semester. Höstvisa går på låg volym via Youtube och jag andas ut.

Äntligen, jag har nått målet. Jag är framme. Nu finns tid att vila och återhämta sig, inga krav och inga måsten. Bara att samla energi och bli hel igen. På måndag ska jag träffa Malin som ska mjuka ut och hela min kropp igen.  Ikväll har en sten till släppt från mina axlar. Vi har fått tag i en person som ska sjunga på vårt vigsel och det är egentligen den sista stora saken som behövde fixas. Nu är det mest småplock som är kvar, småsaker som behöver fixas. Det går bra, vi har hela tiden gjort det tillsammans och vi kommer göra klart det också.

Jag har börjat semestern på allra bästa sätt för att fylla energi, genom en lång och ensam promenad tillsammans med min krulliga lilla vän. Tidvis så piskade regnet så öronen stod rakt ut på pudeln och vi fick ta i för att ta oss framåt längs vägen. Jag laddade ned Alex Schulmans sommarprogram från förra året efter tips från kollegan Krister. Alex var precis lika bra som Krister beskrev honom, levande och rörande. Det var inte långt till tårar många gånger…

Vid ett parti i programmet så spelade han en låt som betyder något speciellt för mig, Halleluja med Jeff Buckley. Den fick mig att tänka på Frida. Mina tankar gick till hennes sista månader i livet och all den energi det skapade hos både kända och okända personer runtom i Sverige. Engagemanget som fanns kring hennes kamp var fantastisk, jag tror inte jag var ensam om att vara inne på hennes sida minst 10 gånger per dag. Alla var lika positiva och peppande. Vi skulle bara klara det! Tillsammans skulle vi övervinna Fridas cancer. Tyvärr gick det inte och jag blev oerhört sorgsen när jag läste inlägget från hennes man Andreas om att hon var borta. Jag och Kicki pratade om det och ingen av oss kunde inte förstå…

Ofta har jag tänkt på Fridas man sedan sista inlägget i mars i år, ibland så svischar Mynta förbi på bloggar i cybervärlden och jag då funderar jag på hur hans liv ser ut idag? Hur han mår? Min förhoppning är att han mår bra och att han kan lära sig att leva mer sorgen efter en fantastisk tjej.

Dagens inlägg tillägnas Frida genom Halleluja med den norska kvintetten. Glöm inte att krama era nära och kära (som Frida skulle sagt!)

Här kommer lite bilder på några av mina kära:

 

Hej, jag är blöt och busig!!

 

Om 3 veckor blir han min man <3

Att ta vara på dagarna…

Published on July 23, 2010 in Funderingar and Mumma. 2 Comments

Ibland går livet så himla fort, dagarna bara rullar på och det känns som det inte är någon skillnad mellan morgon, bilen, jobbet, hämta hunden, hem, äta, vila, kväll och natt…

Just så har de senaste veckorna känts för mig och jag har ärlig talat inte mått så bra. Jag har känt mig stressad och trött, i en konstig kombination. Jag har varit kort och snäsig mot Jonas och jag har inte orkat att titta in i Mumma mjuka bedjande ögon. Vissa kvällar har hon inte fått någon promenad alls och andra har det blivit en oengagerad runda här i området. Varje måndag har vi varit på lydnadskurs och då lyser hennes ögon av glädje.  Hon lever ut sin glädje genom vilda skutt innan vi ska börja varje lydnadsövning.

Den genomgående känslan den senaste månaden har varit likgiltighet. Jag har inte orkat, kroppen har varit sliten & trött och själen har inte fått energi. Jag har med glidit med och inte orkat fördjupa mig i annat än mitt jobb. Även den orken tog dock slut i måndags när Krister kom tillbaka från semestern och jag har kämpat med mig själv denna veckan.

I vilket fall så samlade jag kraft och tog min hund på en långsam kvällspromenad för en stund sedan. Egentligen hade jag helst velat lägga mig i soffan och somna, för jag var som vanlig väldigt trött. Jag tog telefonen och laddade ned ett avsnitt med P1 Sommarpratare, det blev en av mina favoritartister- Jill Johnson. Mycket skulle jag kunna skriva om henne, den oerhört vackra och sexiga kvinna med en röst som en gudinna.

Promenaden fick mig att känna hur mycket jag saknat det där enkla. Vi gick inte  fort utan vi lunkade fram i vår egen takt. Mumma fick till stor del bestämma takten och vi stannade rätt så ofta. Det verkar finnas mycket goda dofter som jag inte känner, gräs som ska ätas och fläckar som behöver kissas på. Jag drog inte i henne, hon fick nosa tills hon var klar. Allt för ofta är jag för otålig, orkar inte vänta på henne, vill framåt. Varför?…

Idag så tänkte jag ge henne och mig kvalité, det är inte antalet kilometer som avgör om det är en värdefull promenad. Det är antalet upplevelser och det samspel vi har oss emellan. Vi åt hallon, lekte med en barkbit, kampade med kopplet, gick lite “vid sidan” när vi mötte folk och vi smakade på röda vinbär (jag gillade, Mumsan åt hellre gräs). När vi kom till Hulta Sjukhem så smet vi in på lekparken och lånade barnens gummiboll. Egentligen så är nog inte små Mummor välkomna där, men vi gjorde en chansning.

Mumsen blev som vanligt lite tokig, skällde, hoppade och bet i bollen. Varje gång jag sparkade iväg den så for hon iväg som en skottspole, slängde sig på den och bet skällande i den. När jag kom i närheten så tittade och vilt & galet på min fot som skulle sparka bollen. Efter ett tag så bestämde jag mig för att vi lekt klart och gick vidare, den var enda gången på hela promenaden som jag behövde vara något starkare i min röst. Det var lite svårt att nå igenom alla bolltankar i pudelhjärnan, men när jag väl nåt fram så gick vi uppspelta och glada resten av vår promenad.

Jag har en kvinna som hjälper mig att jobba med de saker som är viktiga i livet och detta är en insikt hon gett mig. Det är inte prestation och att vara så duktig hela tiden som räknas, det är viktigt att leva varje dag och minut. Det gjorde jag ikväll och det är jag väldigt glad för. Det är något som jag vill dela med mig av till dig som läser min blogg: Ta vara på livet och försök att inte vara så förbannat duktig! (jag försöker, men är rätt dålig på det…:))

Djupa tankar en fredagkväll. Må gott i sommar alla bloggenläsare! Här kommer en låt som Jill gav till mig genom hörlurarna idag, det får avsluta denna eftertänksamma blogg: I went down to the river to pray

 

Livskvalité 

Små tankar om omplacering

Published on July 9, 2010 in Funderingar and Mitzi. 2 Comments

Just nu verkar omplacering vara ett hett ämne, jag stöter på det både på hundforum och bland mer eller mindre bekanta. Det är i hetluften just nu, både att omplacera och att ta omplacering.

Det är ett väldigt känsligt ämne som verkar vara svårt att prata om. Att ge bort sin bästa vän till någon annan liksom? :S Det kan ju aldrig vara riktigt friskt?

Jag har själv omplacerat en hund och jag måste säga att det var det bästa jag gjort. Mitzi och jag träffades första gången när hon var 8 veckor gammal och vi hämtade henne hos hennes uppfödare. Jag kommer inte ihåg så där fasligt mycket av hennes första år, mer än att hon var väldigt vild och ganska otämjd. Familjen Ekström var nog inte riktigt förberedd på hur mycket energi en liten gullig pudelvalp kunde ha. Åren gick och när hon var två år så tog jag och min fd över henne. I början var jag jättelycklig över att ha en egen hund, men ju längre tiden gick desto mer insåg jag hur olika jag och min lilla hund var.

Vi hamnade i återkommande konflikter med varandra, jag ville att hon skulle lyda och hon svarade med att morra och nafsa. Många var dom gånger då jag bestämde mig för att “nu får det vara nog, nu ska hundj*vln lära sig och aldrig göra om det mer…” och det slutade med att hon låg på rygg med blottade tänder med mig sittandes över. En (!) gång bet hon mig så det blödde, då grät jag på vägen hem. Varje gång så kändes det som ett stort svart hål i magen och jag kände mig hur misslyckad som helst… Mitzi var rädd för mig.

 

 

Genom åren så blev vårt förhållande bättre, men jag var ändå missnöjd med henne och de egenskaper hon hade. Hon levde inte upp till vad jag förväntade mig och dessutom tyckte jag inte alltid det var kul att ha hund. Jag blev stressad av hennes uppvarvade sätt i kombination med att hon “dog” när det tog emot i träningen. Jag och Mitzi hade helt olika egenskaper och vilja.

Det var många resor fram och tillbaka, massor av försök att acceptera. Jag kunde aldrig. Vi var för olika. Något som inte gjorde det bättre var när Mumma kom in i vårt liv. Plötsligt så syntes det så tydligt hur olika vi var.

Okej, tänker ni, detta ska bli ett inlägg där hon hackar på Mitzi och höjer Mumma till skyarna? Nä…. Verkligen inte. Jag är oerhört tacksam för att jag fått ha Mitzi i min ägo, hon är förmodligen den hund som kommer att ha gett mig flest insikter och gett mig bäst förutsättningar för att verkligen bli duktig på hund. Ju mer jag lär mig om hund desto mer förstår jag att hon faktiskt hade väldigt mycket bra egenskaper, egenskaper jag tidigare sett som dåliga.

Det viktigaste jag lärde mig av henne var att med våld så kommer du ingen vart. Tro mig, jag försökte verkligen den vägen! Jag lärde mig att på den typen av hund som Mitzi var så går inte det. Mumma hade kanske köpt det, men Mitzi gjorde inte det. Den hunden hade mycket integritet och en hel del rädsla och det visade sig i försvar.

 

 

Vad är den röda tråden då? Jo, det är att det inte behöver vara fel att omplacera.

När jag träffar Mitzi idag (ja, för hon lever faktiskt, trots att all dåtid säkert fick det att låta som hon är död) så ser jag en glad men harmonisk hund. När jag och Mikael bestämde oss för att gå skilda vägar så tog vi ett gemensamt beslut om att hon skulle följa med honom. Helt rätt beslut och många frågade mig om jag inte ångrade det. ALDRIG, inte en sekund har jag ångrat det! Idag lever hon  med Mikaels mamma som är förtidspensionerad. Hon lever ett lugnt liv med fasta rutiner och hon är fortfarande vild och galen. Skillnaden idag är att hon är mycket mer harmonisk i sin vildhet, hon blir inte längre lika aggressiv och hon känns inte lika stressad. Hon slipper allt det som jag utsatte henne för: nya hundmöten hela tiden, träningar, krav, tävlingar, magkatarr, oregelbundna rutiner.

Samma känsla som finns hos Mitzi idag finns även hos mig. Det tog upp till en månad efter det att hon var borta ur mitt liv innan jag slutade tänka “oj, nu kommer det smälla snart, snart nafsar hon till den andra hunden…” När hon försvunnit ur mitt liv så växte min och Mummas relation något otroligt och jag fick uppleva hur det är att ha hund när man passar ihop. När man inte behöver prata med varandra och när två ögon möts i samförståelse. Jag är så oerhört tacksam över att även Mitzi fick möjligheten att uppleva detta i sitt liv!

Det behöver inte vara fel att omplacera sin hund!

 

 

Jag har gjort ett val

Published on June 29, 2010 in Funderingar. 4 Comments

Igår på lydnadskursen så pratade vi en del om olika sätt att träna lydnad. Jag vet att Fatima fascineras lite av att jag tycker det är så himla roligt att träna lydnad och kan inte alls förstå att det där “militäriska och strikta” kan vara roligt att träna. Som vi pratat om så är anledningen till det att jag har hittat ett så härligt sätt att träna på.

Jag har gjort ett val, jag korrigerar aldrig min hund i inlärningsträning. Aldrig någonsin faktist och det är jag stolt över! Min hund gör aldrig fel när vi tränar lydnad, agility eller spår, hon gör bara vad hon tror är rätt. Det är just detta som gör att det är så himla roligt att träna lydnad, att vi tillsammans kämpar för samma sak: att förstå varandra. Vi har olika mål, mitt mål är att lära Mumma olika konster och hennes mål är att nå belöningen. Trots det så har vi ändå samma strävan, att hitta nyckeln till belöningen/målet.

Det är ett underbart sätt att träna hund för det skapar så mycket energi! Ibland så är det frustrerande och krävande för både mig och Mumma, eftersom vi hela tiden jobbar med att förstärka det som blir rätt och att inte hjälpa till allt för mycket (skapar en passiv hund). Jag vet i början när jag började att förstärka beteenden så tänkte jag att “gud vad lätt det är, jag sitter och klickar och hunden gör”, men ju mer avancerade beteenden det blir desto mer krävande blir det. Samtidigt så är det oerhört utvecklande och tankesättet med att förstärka goda beteenden istället för att korrigera bort dåliga, är något som jag tagit med mig in mitt övriga liv. Det har helt enkelt präglat mig!

Det som ger en positiv bieffekt av att träna så här är just att man ser på sin hund på ett helt annat sätt än innan. Plötsligt så visar sig en klurig och finurlig liten individ där under det lurviga skalet, en tänkande varelse precis som mig själv. Ibland så ser man hur det rör sig i hundhjärnan, “vad fan ska jag göra för att få den där korvbiten?“, och jag tycker det är fascinerande att se.

Som min lilla vän Molly sa en gång: “Nu när jag börjat träna med Bamse så ser jag på honom på ett helt annat sätt än tidigare, det är som om han är en liten person…” Ett vackert citat från en klipsk liten tjej som fattat det som många vuxna människor aldrig förstår.

Jag väljer att förstärka fram istället för att korrigera bort. Det är mitt val, vilket är ditt?

Nätet-ett sätt att förverkliga sig själv?

Published on June 25, 2010 in Funderingar. 2 Comments

Kicki skrev på msn till mig ikväll att hon saknar mina blogginlägg. Först tänkte jag att jag har inte så mycket att skriva om just nu, det är ganska lugnt i livet. Men sen fick jag lite input under kvällen som gick och här kommer lite fler funderingar. Det får nog hamna under kategorin funderingar just för att det bara är funderingar.

Nu ikväll så har jag deltagit i och följt en tråd på ett hundforum jag är medlem på. Den tråden handlade egentligen om omplacering och trådskaparen var intresserad av att veta hur många som omplacerat sina hundar. Ganska snart så vreds tråden emot att bli en ganska het diskussion om trådskaparens rätt och fel i att omplacera egna hundar och varför detta egentligen skett och hur. Trådskaparen i sig försvarade sig ganska friskt och förklarade sig gång på gång till varför denne gjort som h*n gjort.

Detta fick mig till att fundera på hur nätet fungerar som en ventil för många för att få ge uttryck för tankar och åsikter. Något man inte alltid tänker på är att det kan vara ganska blottande att ge av sitt innersta på nätet. Det finns många som läser och registrerar vad man säger och sedan drar slutsatser utifrån det.  Jag tror nätet är ett lätt sätt att få sympatier och det är lätt att få en känsla av att “alla tycker och ser saker och ting på samma sätt som jag ser dem“. Man tror att andra har samma bild och insikt i ens eget liv som man själv har, att andra har samma fakta som jag själv sitter på.

Om man blir ifrågasatt eller kritiserad så är det jättelätt att gå i försvar och känna sig orättvist behandlad. Jag har sett många gånger genom åren och även upplevt det själv, att man tror att alla andra vet och känner precis samma saker som jag gör. Det är väldigt lätt att trådskapare eller bloggare känner sig missförstådda och till varje pris vill förklara sig och få med sig sin publik.

Jag tror att nätet till viss del lägger grund till ett martyrskap där man uttrycker sin tankar och idéer för att få med sig sina läsare att hålla med och “hålla om personen i fråga“. Ibland blir det tvärtom, läsarna har en lång historik av information av personen och känner att dom har tillräckligt på fötterna för att ifrågasätta val och idéer. Trådskaparen eller bloggaren blir direkt väldigt sårad och förnärmad, för grundtanken med inlägget var inte alls att få kritik. Det var att få medhåll och få en känsla av rättfärdigande för sina idéer.

Det är viktigt att tänka efter före om vilka tankar och funderingar man vill dela med sig av via nätet, vilka delar vill man ska vara synliga för alla?  Det är utlämnande och känsligt att delge saker som blir för privata och personliga och då kanske det är bättre att ta dem IRL (In Real Life).

Djupa tankar i sen timme (25/6 00:58…) :)

Ledarskap-vad är det egentligen?

Published on June 19, 2010 in Funderingar. 1 Comment

Förut ikväll så var jag och Mumma ute på en av våra dagliga promenader. Så fort vi kommit ned till “bygatan” så knäppte jag som vanligt av kopplet på Mumma och sen så promenerade vi vidare. När jag gick där i allt det gröna så började jag fundera på det där  med ledarskap och relation till sin hund.

Det finns väldigt mycket åsikter om ledarskap inom hundsporten, både från i stort sett fri fostran till ganska auktoritär och dominant ledarskap. När jag gick där i skogen idag funderade jag mycket på vad ledarskap egentligen är för mig och hur jag uppfattar en bra ledare.

Mina tankar gick till personer i min närhet som jag ser som bra ledare. Ganska direkt så föll tankarna på en av mina kollegor och som även är en nära vän till Jonas. Denna man har funnits på mitt jobb under alla 4 år som jag jobbat på där och jag kan inte komma på en enda gång som han brusat upp eller behandlat någon orättvist. Tvärtom så tänker jag på honom som en oerhört trygg, stark och rättvis person. Han är alltid väldigt vänligt inställd till att hjälpa, oavsett om han är stressad eller måste iväg på möte. Han är inte sen med att rätta upp oklarheter, men fortfarande på ett väldigt tryggt och rakt sätt.

Sen funderade jag vidare på min relation till mina egna hundar (eller de jag haft) och hur jag utvecklats genom åren. Jag är av naturen en ganska naturligt dominant och kontrollerande ägare, det finns i mig och är inte alltid en negativ egenskap. I början av min hundägarkarriär så var jag mycket mer aggressiv och kontrollerande än jag är nu. Jag gick ofta i konflikter med Mitzi, konflikter som jag aldrig vann. Ofta gick jag från dem med en klump av skam i magen och Mitzi gick därifrån med en större klump av osäkerhet och rädsla än innan. Jag och Mitzi hittade aldrig varandra fullt och jag tror inte det var möjligt.

Min relation med Mumma är på ett helt annat sätt, vi kommunicerar på ett lugnt och förstående sätt. Jag behöver inte prata särskilt mycket med henne och på våra promenader så är det ganska tyst. Vi kommunicerar genom blickar och gester, jag använder mig mycket av min kropp när jag kommunicerar med henne. De gånger jag blir arg på henne så blir hon arg tillbaka, hon tål inte att jag är orättvis och det känns helt rätt. Varför ska hon ta orättvisor?

Detta är inte på något sätt ett inlägg för att framhäva min egen fullkomlighet utan mest tankar som poppat upp. Jag har ju på inget sätt lyckats eftersom jag och Mitzi aldrig fick den relation som jag hade önskat. Jag kunde inte vara den ledare för henne som hon mest behövde. Jag har inte heller alltid varit det för Mumma, vi har dragits med utfallsproblematik som också till viss del finns med i vårt dagliga liv. Det kommer det nog alltid göra. Mumma är inte en särskilt krånglig hund utan en väldigt behaglig individ. Detta inlägget är därför inte ett “rubb it in your face”-inlägg till dem som har krävande och jobbiga hundar. Det är bara fria tankar på vad jag tror är viktigt i en respektivfull relation.

Många händelser på kort tid

Published on June 16, 2010 in Bröllop. 5 Comments

Ja, det stämmer Susanne, vi ska gifta oss. Det är inget som vi direkt skrikit ut men det har inte heller varit hemligt. Vi kommer ha ett litet bröllop på båten Svanen i Öresjö i slutet på augusti tillsammans med familj och brudtärna/best man. Väldigt intimt, mysigt och förmodligen också väldigt vackert! :)

På grund av bröllopet så blev både jag och Jonas bortrövade på svensexa respektive möhippa. Som ni säkert läst i bloggen så visste jag ju om Jonas svensexa men ingen av oss visste om min möhippa. Jag blev glatt överraskad när tjejerna utbrast “välkommen till din möhippa“!!… Sen på med de fulaste kläder jag sett på länge: neongröna tights, gråbruna benvärmare, en röd plyschtröja med blå detaljer och dragkedja vid axeln och en slöja i form av ett vitt Adidas-pannband med ett långt vitt tygstycke på. Jag var nog snyggast i stan i vilket fall! :) Sen bar det iväg  med ögonbindel över ögonen mot Annelundsparken där tjejerna mötte upp mig med picknick och en väska med diverse uppdrag. Kvällen gick fort och vi hade väldigt roligt. Det mysigaste av allt var nog att vi avslutade kvällen med att sova över på ett hotell här i stan, alla 4 i samma rum. Pyjamasparty och massa kärleksförklaringar från mina kära vänner. Ett tag grät jag så mycket att snoret rann, gud vad vackra saker jag fick höra! <3

Det som var lite mindre roligt var att vi hade haft inbrott under natten, vilket vi upptäckte när vi klev in hemma på söndag lunch. Den förut så roliga och härliga helgen byttes ut mot sorg och rädsla, jag ringde Jonas som slängde sig i bilen från Helenevik upp till Borås. Polisen kom snabbt och vår hem spärrades av för teknisk undersökning under måndagen. Det var inga personliga ägodelar som försvann utan tekniska prylar, mycket sprit och vår bil (vi är med i BT, se här), men det känns ändå skrämmande att någon varit inne i vårt hem och röjt runt. Jag blev ganska chockad när jag kom in och upplevde det som en orkan gått fram hemma, det låg grejer överallt. Det visade sig dock senare att de bara tagit de som de skulle ha, inte slagit sönder något och inte tagit något bara för att jävlas. Vi ringde Jonas syster vid lunch på söndagen och vi fick bo hos henne från söndag till måndag, vilket var skönt.

Så snart den tekniska undersökningen var gjord på måndagen (Jonas gick 2 steg bakom polisen och slängde ur sig roliga kommentarer) så tog vi resten av dagen ledig och åkte hem och städade. Inget ont som inte har något gott med sig, byrån i sovrummet blev sorterad, sängkläderna tvättade och mattan åkte iväg på kemtvätt. Vi åt lunch på Knalleland och köpte lite nya dukar och nya fina sängkläder.

Känslan av att vara utlämnad har nog släppt något, men jag känner mig fortfarande oskyddad. Egentligen skulle Jonas åkt till Norge i 2 dagar nästa vecka, men jag vill inte sova själv ännu. De kommer säkert inte tillbaka och det är osannolikt att de skulle gå in när vi är hemma, men känslan är obehaglig att handskas med. Jag behöver lite mer tid att smälta det innan jag vågar sova själv.

Av bland annat dessa anledningen så kommer inte jag tävla lydnad på fredag, jag har tränat dåligt redan innan helgen och nu har det definitivt inte varit något fokus på hundträning. Det känns bara orättvist för både mig och hunden att ge oss iväg, jag har ingen energi och hon är dåligt förbered. Det blir bara tokigt tror jag. Det är bättre att vi ger oss på det när vi mår bättre igen.