Det går bra nu, väldigt bra. Vår apporteringsträning har tagit milslånga kliv framåt om man jämför med tidigare. Jag har tränat apportering varje dag denna veckan och nu har vi kommit fram till följande:
Mumma plockar själv apporten från golvet, håller den med stängd mun i cirka 2-3 sekunder
Idag så hjälpte Jonas mig att träna henne och då tränade vi henne att plocka apporten från handen och hålla den i munnen. Det var svårt för henne, till en början så plockade hon den bara och släppte den med en gång men det bättrade på sig ju längre vi tränade.
Det känns RIKTIGT bra nu! Jag njuter av hundträningen, det är som honung för själen att få belöning för all apporteringsträning. Som Gunilla sa när jag pratade med henne igår: “Hon kommer ju vara väl grundtränad på det här med apportering i alla fall…” Det är ju en sanning! 
Jag har funderat lika mycket på livet denna veckan som Sofia verkar ha gjort och många gånger har mina tankar varit hos Andreas, Fridas man. Jag tänker på hur han mår och hur han ska kunna gå vidare. Sorgligt, man börjar helt plötsligt uppskatta livet på ett helt annat sätt.
I morgon är det fredag igen, jag fattar inte hur fort tiden går. I helgen ska Kicki, Mats & musen komma hit och sen ska jag ha lite kompisar här, för övrigt blir det nog lugna gatan tror jag.
Krama era nära och kära! (så sa alltid Frida)
Tjohoo för er apportering!!