Jag stöter då och då på personer som inte verkar se sin hund som sin kompanjon i träningen utan som mer ser den som en tjurig individ som envist försöker motarbeta sin ägare. Min reflektion över det hela verkar vara att det verkar så jobbigt att träna hund när man har den inställningen! Det måste ju hela tiden handla om att vinna mot sin hund, att få den att ge upp och göra rätt.

Till saken hör att jag inte på något sätt är en ängel i denna tanke, jag drogs med samma resonemang och idéer i början av mitt hundägande tillsammans med Mitzi. Massor av tankar om dum hund som inte fattade, som jävlades med mening och som bara motarbetade för skojs skull. Det var jättejobbigt att träna hund på det sättet!

Jag är jätteglad att jag hittade klickerträningen och operant inlärning, för det har förändrat mitt sätt att se på hundar. Det är så spännande och inspirerande att se på hundar som påhittiga individer som är roliga träningskompisar.  Jag gillar jättemycket att träna på ett sätt där hunden styr träningen för man får en hund som blir så motiverad att jobba för sin belöning! Dom vågar prova gång på gång, olika beteenden för att få sitt klick och sin eftertraktade belöning. Attityden hos en hund som själv får styra sin träning blir så stor mot en hund som jobbar för att undvika korrigering.

Motsatsen är ju en hund som jobbar för att undvika att göra fel. Ni vet hur det är på jobbet, får man beröm och uppmuntran för om man gjort något som varit lite extra bra. Det känns bra, man vill göra fler “smarta grejer”. Men om de försök man gör hela tiden kritiseras för att inte vara tillräckligt bra så kommer initiativen snart minska i antal. Motivationen försvinner. Man vill helst bara göra sitt jobb för att undvika “bestraffningen”. Precis så tänker jag på hundträning! Det måste vara motiverande att träna annars kan det vara!

Jag vägrar tro att hundar för beteenden för att jävlas med sin ägare, de är helt enkelt inte så smarta. De gör saker för sin egen vinning och om vi inte lyckas övertyga dem om att belöningen är den högsta vinningen så kommer de göra något annat. Inte för att reta mig som ägare. Inte för att jävlas.

Någon som jag också hör emellanåt är: “Men h*n kan det här, men ändå så väljer h*n att göra tvärt emot…” Okej, för det första: Om han eller hon faktiskt kan beteende, VARFÖR väljer hunden i så fall att göra något annat? Kan det vara att beteendet trots allt inte är befäst? Eller är det så att hunden inte känner sig motiverad att utföra beteendet? Varför är det så i så fall? För dåligt belöning kanske?

För det andra, väljer hunden att göra tvärt emot? Eller är det helt enkelt så att den väljer att göra någonting annat. Min inställning är att hunden inte medvetet väljer att motarbeta sin ägare. Är inte det att sätta sig själv lite på höga hästar att tro att hunden tycker ägaren är så himla viktig så att den jobbar för att reta den hela tiden?

Mmm, lite funderingar från min sida. Just nu har jag en liten ynklig Mumma hemma, hon blev kastrerad idag. Eftersom hon blödde lite mer än vanligt så går hon med ett tryckförband emot såret och har nog faktiskt ganska ont tror jag. Hon är en tålig tjej som inte gnäller mkt men hon vill inte äta. I morgon bitti så ska vi till veterinären och ta bort tryckförbandet, det blir skönt för henne. 

Min underbara lilla träningskamrat

Igår så satt jag och surfade runt på diverse hästsajter i jakt på information om gamla hästar jag ridit genom tiderna. Rätt vad det var så stötte jag på hennes namn på en sida. En gammal vän som inte längre sitter på mitt tåg. Hon steg av för många år sen, men jag valde att blunda och inte förstå. Jag fortsatte att höra av mig då och då, ibland fick jag tag i henne och ibland fick jag det inte. När jag slutade att höra av mig helt för mer än ett år sen så dog kontakten ut helt.

När jag såg hennes namn så högg det till i hjärtat på mig, en saknad som bara sög sig runt i bröstet. Jag fick en nästan oemotståndlig längtan efter att ringa henne och bara prata lite trots att klockan var över tolv på natten. Men det är ingen idé… Precis som i ett kärleksförhållande där den ena parten tappat kärleken och gått vidare, så har hon slagit ut vingarna och flugit iväg från mig.

Jag gjorde ett sista försök i somras att skriva ett brev till henne där jag beskrev hur jag uppskattat henne under alla de år vi varit vänner och att jag gärna håller kontakten om hon vill det. Om hon inte ville det så skrev jag till henne att jag inte kommer tränga mig på mer. Brevet besvarades med en outgrundlig tystnad. Ingenting har jag hört.

Jobbigt och sorgligt, sakta men säkert så går det upp för mig. Jag har blivit utrensad och bortvald. Det har tagit jättelång tid för mig att förstå det och jag måste nog fortfarande tänka på det ett tag till för att verkligen innebörden i det. Det gör så ont i hjärtat, det är inte långt ifrån samma känsla som när någon blir dumpad i ett förhållande.

Nu följer en liten tid då jag måste gå och grunna på detta. Vrida och vända på frågorna: “Vad kunde jag gjort annorlunda?” “Gjorde jag något fel?” “Vad var vår vänskap egentligen värd för henne?” Jag vet ju egentligen alla svaren, men det tar tid att ta in. Jag kommer förstå. Ingenting kunde jag göra, hon gjorde val som jag inte kan påverka. Jag måste släppa och gå vidare. Det är slut.

I denna situation så tänker jag på alla underbara människor som väljer att sitta kvar på mitt tåg. Vissa har åkt med längre och andra har gått på ganska nyss. Vissa väljer att sitta kvar trots att våran relation har förändrats mycket, exempelvis från att vara en lång och djup kärleksrelation till att vara en minst lika djup och pålitlig vänskapsrelation.

Tack till alla mina underbara vänner! Ni ger mig så mycket på ert alldelles eget sätt! Stor kram!